Trötta ben, snälla människor.

Igår promenerade jag till Camden. Det var en promenad som tog 3 timmar, istället för 1,5 timmar pga av pauser av fotograferande, förvirring,omvägar och väntan på bussen ( som jag tog de sista två kvarteren då jag givit upp).

Det som gjorde att det ändå var en väldigt bra dag- trots att jag sista timmen på promenaden var döless, tokhungrig och trött- var de människor jag träffade.

En av dessa var gubben som hjälpte mig hitta bussen till Camden Town. Hjälpte mig är egentligen en underdrift, han förklarade för mig typ 6 gånger hur jag skulle göra om jag tog bussen, och 4 gånger hur jag skulle göra om jag skulle gå. Sen slutade det med att ändå skulle åka samma buss, så han stod brevid mig på bussen och berättade när jag skulle kliva av. Antar att han såg hur trött och förvirrad jag var.

Den andra personen var en kinesisk kille som bjöd mig på kaffe (!). Jag satt brevid honom när jag käkade, och efter vi suttit och snackat ett tag frågade han om jag ville ha kaffe. Eftersom han jobbade på stället och hade just gått av sitt skift, sa han att han kunde säga att det var till honom- och sen ge det till mig. Så jag fick en trevlig pratstund, sen skildes vi åt och jag gick därifrån med en otrolig god kaffe och ett stort leende på läpparna. Det kaffet och all vänlighet den symboliserar förgyllde dagen.